Informationen OM VÅLD är hämtad från SKR

Våld i nära relation

Johnér Bildbyrå AB har sponsrat Somaya med bilden. (Personen på bilden har inte med innehållet att göra.) Johnér Bildbyrå AB har sponsrat Somaya med bilden. (Personen på bilden har inte med innehållet att göra.)

En majoritet av det våld som riktas mot kvinnor sker i hemmet och utövas av en partner eller ex-partner. Våld förekommer i alla typer av parrelationer, oavsett parternas sexualitet och könsidentitet.

 

Våld i nära relationer är ett mycket komplext problem som många gånger kännetecknas av att det pågår systematiskt under en längre tidsperiod och även innefattar en psykologisk nedbrytning av den som är utsatt.

 

Denna successiva nedbrytning och det faktum att våldet huvudsakligen utövas av någon man har starka emotionella band till försvårar kraftigt uppbrottsprocessen. Våldet kan även ses som extra allvarligt då det, genom att äga rum i den privata sfären och på en plats som helt saknar insyn, gör det svårare för omgivningen att ingripa. Kvinnojourerna fyller därmed en viktig funktion i att stödja kvinnor som vill bryta sig loss ur ett förhållande som präglats av våld.

Varför går hon inte?

Följande faser beskrivs i Carin Holmberg och Viveka Enanders studie Varför går hon?, och känns igen i kvinnojourernas erfarenheter.

 

Att kvinnan stannar kvar i ett destruktivt förhållande präglat av våld brukar vanligtvis förklaras utifrån begreppet normalisering, vilket dels innebär att kvinnan successivt utsätts för en process där hon emotionellt eller fysiskt isoleras från vänner, familj och omvärld. Mannen blir därigenom hennes främste närstående som hon skapar känslomässigt beroende till.

 

Normaliseringsprocessen kännetecknas även av att mannen växlar mellan våldsutövande och värme, varigenom han både blir den som slår och den som tröstar.

 

Talet om normalisering bör inte missförstås som att kvinnan upplever våldet som någonting normalt, men däremot kännetecknas processen av en gradvis gränsförskjutning där våldet successivt trappas upp. I och med de små, stegvisa förskjutningarna sker en ständig omtolkning av våldet, som därigenom legitimeras.

 

Svårigheterna med att lämna en man som utövar våld kan även förklaras utifrån de emotionella band som präglar relationen. Kvinnan är många gånger djupt involverad och kan omväxlande uppleva starka känslor av kärlek, rädsla, hat, medlidande, skuld eller hopp. Dessa känslor kan tillsammans antas utgöra en form av traumatisk bindning som förstärker mannens makt över kvinnan. Att utsatta personer identifierar sig med och utvecklar positiva känslor gentemot sin förövare är något som ofta uppstår i situationer präglade av ojämna maktbalanser och återkommande övergrepp.

 

Dessa förklaringsmodeller kritiseras ofta för att passivisera kvinnan och uteslutande framställa henne som ett offer. Forskning visar dock att kvinnor som lever i våldspräglade relationer många gånger gör aktivt motstånd för att skapa sig kontroll, försöka förändra mannen och visa att hon inte är underordnad. Motståndet löper dock parallellt med en nedbrytningsprocess och riskerar många gånger att förstärka beroendet till mannen i de fall då kvinnan vägrar se sig som "misshandlad" och därigenom förnekar mannens förtryck och maktövertag.

 

Att bryta upp
Att byta upp ur ett våldspräglat förhållande är svårt och det är inte ovanligt att kvinnan, efter att hon valt att lämna mannen, en tid senare ändå väljer att återvända till den destruktiva relationen. De kvinnor som slutgiltigt valt att lämna sina våldsamma män uppger många gånger att uppbrottet kunnat ske först efter att de "nått botten" och därigenom gett upp.

Närståendes försök att få kvinnan att lämna förhållandet riskerar därmed enbart att leda till en förstärkt bindning då kvinnan intar en försvarsställning. Många gånger upplevs det lättare att få råd och stöd från någon utomstående. Vändpunkten som får kvinnan att lämna relationen sker vanligtvis inte förens det antingen gäller det egna livet eller någon annan (så som barn eller husdjur).

 

Att bli fri
Efter att den våldsutsatta kvinnan lämnat mannen följer en frigörelseprocess där de emotionella banden måste klippas. Processen kännetecknas ofta av fyra faser där kvinnan till att börja med fortfarande hyser kärlek till mannen. Därefter följer många gånger en period av starka hatkänslor som sedan tendera att övergå i medlidande, där kvinnan istället tycker synd om mannen. Att frigöra sig emotionellt är dock möjligt först då kvinnan inte längre hyser några känslor alls för mannen.

 

Att förstå
Den sista fasen handlar om att förstå vad man varit med om och våga definiera sig som misshandlad - något som sällan sker medan kvinnan fortfarande är kvar i relationen. Att erkänna att man utsatts för misshandel upplevs många gånger som både svårt och stigmatiserande, men är ett viktigt led i att synliggöra våldet och lägga ansvaret på mannen, för att därigenom avsäga sig de egna skuldkänslorna.

 

Att så få kvinnor definierar sig som misshandlade kan till viss del antas bero på ett ensidigt medialt fokus som enbart belyser det grova, fysiska våldet, trots att olika former av psykiskt eller sexuellt våld många gånger är vanligare och upplevs som mer kränkande. Många kvinnor tycks därmed uppleva att de inte "kvalificerar sig" som misshandlade och riskerar därigenom att bagatellisera de kränkningar de utsatts för. SKR vill därför verka för att synliggöra och problematisera alla former av våld mot kvinnor.

 

Hur ser våldet ut?

Våld i nära relationer kan ta sig uttryck på en mängd olika sätt - psykiskt, fysiskt, sexuellt, materiellt och/eller ekonomiskt. Våldet är sällan av enbart fysisk art, vilket är en vanligt förekommande missuppfattning, utan många gånger är det psykiska våldet det mest framträdande.

 

Psykiskt våld kan handla om olika typer av verbala kränkningar, hot, isolering, utpressning och kontroll som successivt leder till psykologisk nedbrytning av kvinnan. Det psykologiska våldet kan även innebära att hot riktas mot barn, husdjur eller andra närstående till den som utsatts.

 

Aktivt fysiskt våld kan i sin tur handla om allt ifrån knuffar, sparkar och slag till strypgrepp, fasthållning eller att bli attackerad med något tillhygge.

 

Passivt fysiskt våld är att utsätta någon för olika typer av våldshandlingar som ger fysiska konsekvenser. Det kan till exempel röra sig om att neka någon sömn eller att utsätta någon för en långvarig psykisk stress som ger fysiska biverkningar. Våldet kan även i vissa fall vara specifikt kopplat till någons utsatta situation i övrigt, till exempel genom att en undanhålla medicin eller hjälpmedel från en person som har någon form av funktionsnedsättning eller sjukdom.

 

Sexuellt våld innebär att tvinga någon att delta i, utföra eller bevittna sexuella handlingar mot sin vilja. Det kan till exempel handla om sexuella trakasserier, att tvingas se på porrfilm, ofrivillig beröring eller våldtäkt. Sexuellt våld i en nära relation handlar många gånger om att den som utsätts upplever att hon behöver vara sexuellt tillgänglig för att därigenom undvika andra former av våldsutövande.

 

Man brukar även tala om ekonomiskt och materiellt våld som kan ta sig uttryck till exempel genom undanhållande av ekonomiska tillgångar eller att göra sin partner ekonomiskt beroende, att förstöra dennas privata ägodelar eller hota att slå sönder möbler och inredning.

Våld i HBTQ-relationer

Våld förekommer i alla typer av parrelationer, oavsett parternas sexualitet och könsidentitet. En kvinna kan bli våldtagen av sin flickvän, en man slagen av sin make och en transkvinna hotad av sin pojkvän.

Våld i nära relationer är ett mycket komplext problem som många gånger kännetecknas av att det pågår systematiskt under en längre tidsperiod och även innefattar en psykologisk nedbrytning av den som är utsatt. Ofta är det svårt att bryta upp och lämna relationen.

 

När våld förekommer inom en hbtq-relation kan omständigheter som homofobi/transfobi göra att paret redan från början är mer isolerade och utlämnade till varandra. Det kan vara så att en eller båda i relationen har liten eller ingen kontakt med sina familjer och att många vänner är gemensamma.

 

Om den som utsätts inte är öppen inför sin omgivning med att hon är homosexuell, bisexuell eller transperson kan hot om att "outa" henne bli ett sätt för partnern att utöva makt och kontroll.

 

Det finns många myter kring våld i samkönade parrelationer, varav den vanligaste – särskilt när det gäller lesbiska relationer - är att det inte alls förekommer. En annan är att man inte kan utsättas för våld av någon som har ungefär samma kroppsliga storlek och fysiska styrka. Dessa stereotypa föreställningar försvårar för brottsoffer som söker stöd och hjälp. De kan också göra att man som utsatt inte själv identifierar sig som våldsutsatt.

 

Att ge ett bra bemötande
För att de som arbetar med att möta våldsutsatta personer ska nå hela sin målgrupp oavsett sexualitet och könsidentitet krävs förståelse för heteronormativitet, komma ut-processen, och den särskilda utsattheten för transpersoner och unga hbt-personer. Okunskap och omedvetenhet kan leda till kränkningar och diskriminerande behandling i mötet med den stödsökande.

Att behöva "komma ut" när man söker stöd och hjälp, kan vara påfrestande i en redan utsatt situation. Rädslan för att behöva mötas av förutfattade meningar, okunskap och homofobiska/transfobiska kommentarer i ett läge där man redan känner sig utlämnad och sårbar kan leda till att man väntar i det längsta med att söka stöd.

 

Därför är det viktigt att som organisation själva "kommer ut ur garderoben". För tjej- och kvinnojourernas handlar det om att visa att verksamheten vänder sig till alla som definierar sig som kvinnor eller tjejer. En regnbågsflagga tydligt placerad i lokalen eller på hemsidan är en bra början. Det är också viktigt att vara reflekterande kring sina egna föreställningar om hbtq-frågor, samt vilka som ingår i "gruppen kvinnor" och/eller "gruppen män".

 

Som i alla fall av våld i nära relationer är det viktigt att komma ihåg att det kan finnas barn med i bilden.